loveisretard

Puuh. En sån kväll det blev igår. Fredde & Lilly var på gymmet. Vilgot sov i liggdelen i sin vagn. Helt plötsligt hör jag en duns sen börjar han skrika.

Han hade lyckats klättra i vagnen och ramlat ur den, stött huvudet. När jag tar upp han skriker han, men öppnar inte ögonen. Jag bär på han och han blir lite lugnare, ligger å gnyr och gråter. Men han öppnar inte ögonen och går inte att kontakta, är helt slapp i kroppen. Jag ringer sjukvårdsrådgivningen, hon låter mer och mer orolig och säger ring ambulans!

Jag ringde hem Fredde och pappa o Helena som kom till Lilly. Sen åkte vi. När vi var på väg ringde hon upp från 1177 och fråga om vi ringt ambulans, nej sa jag han har vaknat till nu men höll på somna hela tiden, hade Bamse stora pupiller och satt och stirrade. Ring ambulans så får dom möta er!

När Ville åkte ambu så var han lugn, satt med sköterskan och fick leka med en 20.000:- pulsmätare och fick en nalle. Det kändes som den längsta åkturen ever! När vi kom till akuten grät han bara. Sen blev han gladare och vi fick träffa 2 sköterskor och sen en kirurg som tittade på han. Eftersom allt var bra nu så fick vi välja mellan att denna eller åka hem. Funderade men beslutade att åka hem, med order om att kolla han under natten, så inget avvikande beteende uppstod. Idag mår han bra men är gnällig och varm. Vagnen har jag ställt undan och bäddat upp resesängen istället där han får sova på dagarna och är säker.

Men paniken som uppstod när jag inte fick liv i han, och dom sa jag skulle ringa 112, och jag inte fick tag i Fredde.. Usch! Man fick nog en liten blackout-panik-attack!

Men man har då lärt sig, och funderat mycket idag på hur snabbt saker kan förändras. Så kom ihåg att ta hand om era nära och uppskatta dom i vardagen, för man vet aldrig när nånting kan hända! Hjärtat mitt har då knappt lugnat ner sig än och Ville är gnällig och febrig idag. Inte så konstigt. han är en hårding!

Så här glad var han imorse, trots en eventuell hjärnskakning.